Kan ni förstå? Det kan inte jag.

Idag har varit en tung dag. Jag nåddes av ett mycket sorgligt besked. Mario, vår vän och kollega i Honduras finns inte längre här bland oss. Han har blivit mördad. Mördad, kan ni förstå? Det kan inte jag.  

Mario var en fantastisk människa som tillbringat halva sitt liv i Honduras djungel med en grupp indianer. Han kämpade för deras rättigheter och för skydda skogen, deras levebröd. Till slut blev han för obekväm.  

Jag fick äran att träffa denna fascinerande man. Han kunde allt om djungeln, om dess plantor, varelser liksom dess faror. När vi gått i nära en timme utan vatten och jag sa att jag var törstig tog han fram sin machete och högg loss en bit av en lian. Ur den sipprade ett friskt svalkande vatten som släkte törsten för oss alla.  

Mario pratade indianernas – Tawakhaindianernas – språk och var vår guide. Utan hans kännedom och igenkännande i byarna hade vi inte välkomnandet varit långt ifrån så vänligt. Detsamma gäller dessvärre också för Kooperation utan gränsers projekt i området. Mario var alltid med som trygghet och vägvisare. Nu finns han inte längre. Men kampen att stå emot de stora mäktiga boskapsskötarna som vill hugga ned skogen och ta indianerna mark kommer att fortsätta.

Flying toilets eller flying golfballs – bara att välja!

Jag har en vecka för att jobba i Nairobi på vårt kontor. Måste erkänna att det skönt att kunna ha tillgång till bekvämligheterna man är van vid sedan hemma. Lika bekväm känner jag mig dock inte när jag börjar tänka mer på vad som finns i denna underliga stad. 

Här finns ett av världens största slumområden, Kibera. Där bor en miljon människor. Tittar man på google earth karta över Nairobi ser man tydligt området på ena sidan järnvägen. På andra sidan järnvägen ligger ett lika stort område som lyser grönt. Det är Nairobis golfbana.

I Kibera betalar folk dyrt för att få tillgång till vatten. Men på golfbanan är det ingen bristvara. Inte heller på toaletter. I Kibera är det inte tal om några toaletter. Medan golfspelarna skriker ”FORE” och duckar för bollen, får en miljon människor ducka för de så kallade flying toilets. I avsaknad av toaletter, gör folk sina behov i plastpåsar och kastar de ja, på hustak, på marken, i diken.  

Jag måste erkänna att för var gång jag besöker Nairobi blir jag mer och mer avtrubbad. Det ska dock mycket till för att sluta uppröras och förundras. Besökte en vän till en vän i söndags för en brunch (breakfast-lunch). Ett ungt nygravid amerikansk par som jobbar på FN bjöd hem till sin villa. Jag räknande det till åtta sovrum, tre våningar, två vardagsrum, två bilar och en enorm tomt med sin regelrätta mur och vakt vid grinden. Säkerhet brukar vara det främsta argumentet för folks val av dessa enorma bostäder. Säkerhet i all ära, men någon måtta får det väl vara, eller? 

Knäcke utan knäck

Det är eftermiddag i Nairobi. Himlen är grå. Vilken sekund som helst lär regnet falla. Nairobi, liksom Kenya i sin helhet är en av världens ekonomiskt mest ojämlika platser. Och det är minst sagt tvära kast många som bor här tvingas göra. Många, men inte alla. Om man vill är det inga som helst problem att leva hela sitt liv här utan att komma i kontakt med fattigdom.  

Det är klart att det syns indirekt i form av höga murar kring bostadshusen, extra säkerhet på allt från parkeringsplatser till shopping malls med mera, men störs man inte av att ha lite begränsat rörelseutrymme och gillar att åka bil med låsta dörrar, ja då kan Nairobi vara som nästan vilken annan storstad i väst som helst. Här finns i stort sett inget materiellt från Sverige att sakna. Jag kan tom köpa Wasa knäckebröd i affären, och lakrits i specialgodisaffären på Sarit Centers stora shopping mall.  

FN har ett stort kontor här i Nairobi och det skapar förstås efterfrågan. Och efterfrågan skapar ett utbud. Enkel ekonomisk teori. Synd bara att de som bor i slummen inte kan visa sin efterfrågan. Det har de ju inte pengar till. Och, utan pengar ingen efterfrågan, och då heller inget utbud. Logiskt, eller hur? I varje fall i en stat som inte har någon fungerande välfärdsstat. Det biståndsgivarna kan göra är en piss i rymden. Det är regeringen själv som måste ta ansvar. Korruptionen är naturligtvis ett av de stora bekymren. Det är val i November och då hoppas många på något av en uppstädning. Återstår att se.

Jag tar händerna från tangentbordet, biter en tugga av min knäckemacka och ser ut genom fönstret. Regnet har börjat falla. Tänker på hur det lär smattra i taket hos de i plåtskjulen när de sakta ser regnet sipprar in. Ser ner på mitt knäcke och tänker att där skulle den snabbt bli bara en macka utan knäck.

Tjejer det är grejer

Stopp: Kenya 

För 111:e gången skumpar jag fram i bil på väg till ytterligare en grupp bönder. Mellan skumparna lyckas jag läsa en artikel i dagens tidning om hur Kenya misslyckats att rösta igenom 50 platser (av 220) i parlamentet till kvinnor. När omröstningen skulle börja lämnade så pass många parlamentariker rummet att röstantalet inte blev giltigt… Alltså ingen lycka jämställdheten denna gång. Jag lyfter frågan med mina bussgrannar, ett team konsulter, och en mycket hektisk högljudd rätt så underhållande diskussion drar igång. Till och med en av de mest tystlåtna männen som jag knappt hört yttra ett ord förut blir hett engagerad. 

En annan välutbildad 32-årig man startar diskussionen med att säga att Kenya är jämställt. Män och kvinnor har samma möjligheter, menar han. Ok, kanske inte masajerna, går han till sist med på. Men det stora problemet är att kvinnor inte ställer upp för varandra. Kvinnor röstar hellre på män än på andra kvinnor. Och så hans sista kommentar, håll i er: ”Och kvinnor lagar mat i hemmet för att de väljer det, det är ingen som tvingar dem.” De andra männen håller med. 

Jag blir så upprörd att jag inte får ur mig ett ord. Detta är en man som jag haft flertalet givande jobbsamtal och diskussioner med, och som nu visar en, ja vad ska jag kalla det, något ignorant sida av sig själv. Under vårt arbete har jag ofta fått höra något i stil med: ”Ja, just ja, gender det kanske vi ska ha med också. Kvinnor var det ja. Och så skrattar han och hans kollegor lite och kallar mig genderaktivist.  

Som tur är, är jag inte i deras ögon den enda ”genderaktivisten”. En ung tjej som är med teamet är riktigt tuff och står emot männen, som till slut får ge med sig en aning. Vi når vår destination, Kitale, jag en erfarenhet rikare och ytterligare stärkt i min åsikt om vikten av att män inte kan exkluderas från utbildningar om gender.