You are currently browsing the category archive for the 'Uncategorized' category.
Alla väntar på regnen. De borde satt igång för flera veckor sedan. Allt är förberett för att så. Men regnet dröjer. Och det är hett som i en bastu. Aldrig har min kropp svettats så. Jag har råd att köpa vatten.
När jag pratar med gummorna och gubbarna, kvinnorna och männen, tjejerna och killarna, pojkarna och flickorna om det konstiga vädret vill jag gråta. Jag skäms å hela den rika världens vägnar. Jag vill svära högt och skrika. Jag vill säga förlåt. De berättar för mig om att det blivit så mycket varmare, regnen som inte kommer som de brukar, om hur deras hustak blåser sönder av de starkare vindarna om hur de måste gå allt längre efter vatten.
Här kommer jag, vit, ung kvinna som flugit hit och när jag vill bara kan flyga härifrån igen. Jag som är en del av uppkomsten till vad de nu får leva med. Hur berättar man om att detta inte är en tillfällighet? Med en klump i bröstet berättar för dem att detta inte är något som händer bara i Malawi. Med egna ögon har jag sett effekterna på landsbygden i såväl Paraguay, Kenya, Zimbabwe som Sverige. Det gör ont i mig att förmedla budskapet att detta troligen är en trend som kommer att fortsätta, att vädrets opålitlighet inte kommer att upphöra, utan snarare bli än värre. Att än större utmaningar väntar oss framöver…
Jag säger förlåt. Det är vårt fel. Känner mig skamsen. Jag saknar adjektiv för att beskriva känslan det föder i mig – priset de får betala för att vi kunnat leva i överflöd.
Jag ser mig omkring. De har SÅ lite. Hälften kan inte läsa eller skriva, de har aldrig gått i skolan. Mer än var tionde lever med hiv eller aids. Många har därför fler barn än sina egna att mätta. Vad kan de göra? Hur kan de skydda sig? Marginalerna är så så små. Men vi pratar om hur de ändrat sina överlevnadsstrategier med det nya vädret, och vad de skulle kunna göra för att vara mindre sårbara i framtiden. Och de uppfinnelserika.
Vi pratar om vikten av att plantera träd. Träd som kan ge skugga, ved, mer fukt och näring i marken, frukt, minska jorderosionen och därtill tillägger jag att de också bidrar till minskade klimatförändringar. Jag tackar dem för arbetet de gör för allas skull. I deras plantskolor står tusentals trädplantor redo att sättas ut. Om regnen kommer…
Jag ser på den stora skaran med barn. De är dubbelt så många som de vuxna. De klappar händerna och sjunger med stora leenden när vi tar avsked. Det är jag som borde dansa och sjunga för er, tänker jag. Tanken på hur deras framtid kommer att ser ut är för tung för att tänkas. Jag hoppar upp bakpå motorcykeln, vinkar och skumpar iväg. Någon kilometer därifrån känner jag regndroppar mot min arm. Ah, jag drar en lättnadens suck. Alltid något.
Hur illa ska det få bli i ett land innan folk revolterar? Den frågan ställer sig många i Zimbabwe idag. Jag har nu hört minst fem förklaringsmodeller.
Hela grädden av det civila samhället har lämnat landet!, säger den kenyanska kvinnan med 10 års erfarenhet från arbete med civilsamhället i Zimbabwe. Att rikta kritik mot regeringen var inte sällan förenat med livsfara. Och kontrollen var otäckt bra. Det är den förresten fortfarande. Till och med vi på Kooperation utan gränser tvingas begära tillstånd för att samla fler än tre människor till ett möte. Många av de mest drivande inom folkrörelserna, liksom de flertalet hade oerhört svårt att överleva på sin lön. Och de kunde se vartåt det barkade, de var välutbildade och tog första bästa chansen att lämna landet. Många blev anställda av institutioner som EU och FN utanför landet.
Rädslan är nästa förklaring, den absolut vanligaste förklaring jag fått. Det politiska våldet sägs vara värre än någonsin just nu i Zimbabwe.
En manlig kollega säger att landets höga utbildningsnivå också är en anledning. Va? Undrar jag, hur då? Jo, berättar han, det gör att folk tror på lösningar genom muntliga förhandlingar i civiliserad stil. Därtill, menar han, är den största gruppen invånare – Shona – ett fredligt folk utan en kultur av våld. Den största minoritetsstammen Ndebele är dock ett folk med en krigisk historia. Men de fick nog vid massakern i början av 1980-talet då minst 20 000 brutalt slaktades i sina byar av Mugabes regim.
De senaste försöken till större demonstrationer har alla slagits ned brutalt med 100-tals i fängelse som resultat. Även om många släppts så är misshandel och hot snarare regel än undantag.
Hur det skall gå för detta land? Hur många skall behöva sätta sitt liv till i svält, fattigdom, politiskt motstånd, vattenbrist etc. innan vi ser en vändning? Det pågår en förhandling mellan de två största partierna, men än så länge har inga resultat formellt presenterats. Hoppet sägs stå till de andra afrikanska ländernas påtryckningar. Det är dock inte helt okomplicerat. För grannländerna har Mugabe varit en hjälte, en hjälte som tog tillbaka landet från de vita och genomförde landreformer.
Snart är det möte i Portugal mellan EU och Afrika, det första på många år. Sist man försökte var det just Mugabes vidriga politik som gjorde att möte ställdes in. Om han bojkottas från inbjudningen vägrar resten av Afrikas regeringschefer att åka, och rent politiskt är det mycket svårt för EU att bjuda in honom. Nu har man trots detta beslutat att bjuda in honom till Portugal. Det blir spännande att se vad han kommer att ställa till med denna gång. Troligen lär han legitimera sin politik genom att hänvisa till förhandlingarna som pågår, och komma på något smart antikolonialistiskt att säga som försätter EU:s representanter i en rävsax.
Vissa indikationer på förändringar finns, men mycket av det når inte ut till vare sig internationell eller inhemsk media. Till exempel var det faktiskt (!) ett kuppförsök av en general i juli. Snart därefter blev han dock överkörd i sin bil av ett tåg, ett tåg som går en gång i veckan… En i den sittande regeringen lanserade ett nytt parti härom veckan. Och det intressanta här är att han stöds av vice presidentens man, den f.d. säkerhetsministern, en man som sägs sitta på militär makt. Så, ja, det återstår att se hur det ska gå för Afrikas tidigare så lovade land. Något behöver hända, och det snart, annars kommer inom kort en hel generation vara ovetandes av vad politisk och ekonomisk stabilitet innebär.
Stopp: Zimbabwe
Under myggnätet med det numera välbekanta ljudet av syrsor utanför fönstret. Malariamedicinen igen. Och så en bit mörk choklad jag packade ned, för här har jag, till skillnad från Nairobi, förberett mig på noll tillgång på godsaker. Och rätt så rätt visade det sig att jag hade. Hyllorna i Harares affärer är otäckt tomma. Det som de råkar ha inne för försäljning sprider de ut över så stort utrymme som möjligt för att det ska se bättre ut. Idag var det pulversoppa, jordnötssmör och – kan ni tro – kondomer!
Gatorna är glesa på trafik. Det är dyrt och svårt att få tag i bensin. Människor känns aningen nedstämda. Kvinnorna i bostadskooperativet får kämpa för att få ihop till ETT mål om dagen – majsgröt. Men på restaurangerna inne i Harare tycks det finnas gott om mat. Jag betalar med en stor bunt sedlar ur min plastkasse. Det är billigt och maten högklassig. Och till min förvåning ser jag till och med mörk choklad i den lilla lyxiga belgiska chokladbutiken. Logiken är svår att finna. Inflationens som nu beräknas till 25000 procent för året, ger de mest konstiga konsekvenser.
De rika, de som får sin lön i utländsk valuta, har definitivt tjänat på den ekonomiska krisen. De fattiga å andra sidan har blivit allt fattigare. De som hade några pengar sparade har sett de förlora hela sitt värde. Zimbabwe, det enda av Afrikas länder som en gång kunnat mäta sig med Sydafrika, vars framtid såg lysande ut, Afrikas kornbod, står nu lamslaget utan tillräckligt med mat att föda sin befolkning. World Food Program jobbar med att få ut matsändningar till de behövande. De flesta jag möter tror dock att om bara ekonomin kommer på fötter finns en god bas för att få landet på frammarch igen. Utbildningsnivån är hög, infrastrukturen god, och en relativt väl uppbyggda institutioner finns. Men dagens situation får förstås inte fortsätta alltför länge.
Det är oerhört tufft att leva i landet, även för de med god utbildning och pengar. All så kallad markservice blir lidande när planerade ekonomiska kalkyler fallerar. Att planera är en omöjlighet. Ingen människa – en ö. Lönerna för lärare, sjukvårdspersonal och andra statligt anställda har inte justerats med inflationen, vilket gör den nära omöjlig att leva på.
Zimbabwe – the land of cues. Köer till bröd, köer till matolja, köer till att få pass, köer till bensin, ja köer till det mesta. 4-5 miljoner har lämnat landet, en tredjedel av befolkningen, säger min kollega. Storbritannien, Sydafrika, Kanada och Australien. De flesta unga och välutbildade och förstås friska. I byarna lämnas kvinnor och barn.
Det lär aldrig varit värre, säger många. Så länge Mugabe sitter kvar som president kommer inte mycket att hända. Och mycket till goda utsikter finns inte. Nästan lika många år som jag funnits här på jorden han har suttit vid makten. Men trots sin ålder är han frisk som en nötkärna, hänger i sitt palats och dricker en väldans massa grönt te, sägs det. Dessutom är han oerhört smart retoriskt när han spelar på antikoloniala strängar. Det gör det oerhört komplext för grannländerna att gripa in.
Under mitt myggnät fäller jag en tår.
Denna fascinerande europeiska kvinna, låt oss kalla henne Sanne, har bott i Kenya omkring 20 år och är numera en välkänd figur bland invånarna i Nairobis slum. För ett tag sedan var hon i Kibera, det enorma slumområdet jag skrivit om tidigare, för att ha ett möte med en grupp män. Det blir ett möte som inte någon av dem kunnat föreställa sig. Om den höga HIV/Aids frekvensen (80%!) i Kibera, har nämligen Sanne en alldeles egen hypotes.
- Ni har aldrig ordentlig sex! Utropar hon. Och ni tillfredsställer inte era kvinnor!
Saken är nämligen den att viruset måste ha ett öppet sår för att kunna ta sig in. När kvinnan inte hinner förbereda sig är hon torr och får då lätt sår vid samlag där viruset kan ta sig in. Detta berättar hon pedagogiskt för männen.
- Och ni män får sällan eller aldrig redig utlösning, eller hur? Säger hon och gör en paus för att läsa deras reaktion. De sitter som förstummade och stirrar på henne.
- Ja, och därför måste ni ha sex oftare och ja, så sprids det! Har jag inte rätt?
Den här gången ser männen lite mer besvärade ut och nära till upprörda. Hon tar därför snabbt ton igen.
- Och varför är det så här? Jo, för att ni inte har någonstans att ta vägen när ni har sex. Ni tvingas få till det i något hörn medan barnen snusar på andra sidan väggen, eller i något skrymsle där någon när som helst kan komma förbi. Det saknas kryp-in eller små rum dit ni kan gå undan och i lugn och ro kan rå om varandra. Är det inte så?
De flesta som uttryckt något sådant i slummen skulle i detta läge lagt benen på ryggen och sprungit för sitt liv, men inte denna välkända mwuzungu, viting. Som viting kan man nämligen säga lite vad man vill och det är liksom alltid ursäktat bara för att man är vit. Vi är ju ändå så konstiga, verkar det som om de resonerar. För att undvika alltför hetsiga reaktioner går hon kvickt vidare på till poängen med sin provokation.
- Därför vill jag fråga er om ni inte vill bygga dessa små utrymmen. Dit kan ni som vuxna dra er undan för att ostört, inte bara ha sex utan också för att ha privata samtal. Ingen behöver veta vad ni gör där.
Tre veckor senare återvänder hon. Ordet har spritts och samtliga organiserade grupper i slummens Kibera har gått samman för att bilda en organisation för att bygga dessa små privata tillhåll.
Ibland behöver man uppenbarligen provocera för att motivera. Det är hennes melodi och det verkar fungera.
Det är eftermiddag i Nairobi. Himlen är grå. Vilken sekund som helst lär regnet falla. Nairobi, liksom Kenya i sin helhet är en av världens ekonomiskt mest ojämlika platser. Och det är minst sagt tvära kast många som bor här tvingas göra. Många, men inte alla. Om man vill är det inga som helst problem att leva hela sitt liv här utan att komma i kontakt med fattigdom.
Det är klart att det syns indirekt i form av höga murar kring bostadshusen, extra säkerhet på allt från parkeringsplatser till shopping malls med mera, men störs man inte av att ha lite begränsat rörelseutrymme och gillar att åka bil med låsta dörrar, ja då kan Nairobi vara som nästan vilken annan storstad i väst som helst. Här finns i stort sett inget materiellt från Sverige att sakna. Jag kan tom köpa Wasa knäckebröd i affären, och lakrits i specialgodisaffären på Sarit Centers stora shopping mall.
FN har ett stort kontor här i Nairobi och det skapar förstås efterfrågan. Och efterfrågan skapar ett utbud. Enkel ekonomisk teori. Synd bara att de som bor i slummen inte kan visa sin efterfrågan. Det har de ju inte pengar till. Och, utan pengar ingen efterfrågan, och då heller inget utbud. Logiskt, eller hur? I varje fall i en stat som inte har någon fungerande välfärdsstat. Det biståndsgivarna kan göra är en piss i rymden. Det är regeringen själv som måste ta ansvar. Korruptionen är naturligtvis ett av de stora bekymren. Det är val i November och då hoppas många på något av en uppstädning. Återstår att se.
Jag tar händerna från tangentbordet, biter en tugga av min knäckemacka och ser ut genom fönstret. Regnet har börjat falla. Tänker på hur det lär smattra i taket hos de i plåtskjulen när de sakta ser regnet sipprar in. Ser ner på mitt knäcke och tänker att där skulle den snabbt bli bara en macka utan knäck.
