Alla väntar på regnen. De borde satt igång för flera veckor sedan. Allt är förberett för att så. Men regnet dröjer. Och det är hett som i en bastu. Aldrig har min kropp svettats så. Jag har råd att köpa vatten.  

När jag pratar med gummorna och gubbarna, kvinnorna och männen, tjejerna och killarna, pojkarna och flickorna om det konstiga vädret vill jag gråta. Jag skäms å hela den rika världens vägnar. Jag vill svära högt och skrika. Jag vill säga förlåt.  De berättar för mig om att det blivit så mycket varmare, regnen som inte kommer som de brukar, om hur deras hustak blåser sönder av de starkare vindarna om hur de måste gå allt längre efter vatten.  

Här kommer jag, vit, ung kvinna som flugit hit och när jag vill bara kan flyga härifrån igen. Jag som är en del av uppkomsten till vad de nu får leva med. Hur berättar man om att detta inte är en tillfällighet?  Med en klump i bröstet berättar för dem att detta inte är något som händer bara i Malawi. Med egna ögon har jag sett effekterna på landsbygden i såväl Paraguay, Kenya, Zimbabwe som Sverige. Det gör ont i mig att förmedla budskapet att detta troligen är en trend som kommer att fortsätta, att vädrets opålitlighet inte kommer att upphöra, utan snarare bli än värre. Att än större utmaningar väntar oss framöver…  

Jag säger förlåt. Det är vårt fel. Känner mig skamsen. Jag saknar adjektiv för att beskriva känslan det föder i mig – priset de får betala för att vi kunnat leva i överflöd.  

Jag ser mig omkring. De har SÅ lite. Hälften kan inte läsa eller skriva, de har aldrig gått i skolan. Mer än var tionde lever med hiv eller aids. Många har därför fler barn än sina egna att mätta. Vad kan de göra? Hur kan de skydda sig? Marginalerna är så så små.  Men vi pratar om hur de ändrat sina överlevnadsstrategier med det nya vädret, och vad de skulle kunna göra för att vara mindre sårbara i framtiden. Och de uppfinnelserika.  

Vi pratar om vikten av att plantera träd. Träd som kan ge skugga, ved, mer fukt och näring i marken, frukt, minska jorderosionen och därtill tillägger jag att de också bidrar till minskade klimatförändringar. Jag tackar dem för arbetet de gör för allas skull. I deras plantskolor står tusentals trädplantor redo att sättas ut. Om regnen kommer… 

Jag ser på den stora skaran med barn. De är dubbelt så många som de vuxna. De klappar händerna och sjunger med stora leenden när vi tar avsked. Det är jag som borde dansa och sjunga för er, tänker jag. Tanken på hur deras framtid kommer att ser ut är för tung för att tänkas. Jag hoppar upp bakpå motorcykeln, vinkar och skumpar iväg. Någon kilometer därifrån känner jag regndroppar mot min arm. Ah, jag drar en lättnadens suck. Alltid något.