Stopp: Zimbabwe 

Under myggnätet med det numera välbekanta ljudet av syrsor utanför fönstret. Malariamedicinen igen. Och så en bit mörk choklad jag packade ned, för här har jag, till skillnad från Nairobi, förberett mig på noll tillgång på godsaker. Och rätt så rätt visade det sig att jag hade. Hyllorna i Harares affärer är otäckt tomma. Det som de råkar ha inne för försäljning sprider de ut över så stort utrymme som möjligt för att det ska se bättre ut. Idag var det pulversoppa, jordnötssmör och – kan ni tro – kondomer!  

Gatorna är glesa på trafik. Det är dyrt och svårt att få tag i bensin. Människor känns aningen nedstämda. Kvinnorna i bostadskooperativet får kämpa för att få ihop till ETT mål om dagen – majsgröt. Men på restaurangerna inne i Harare tycks det finnas gott om mat. Jag betalar med en stor bunt sedlar ur min plastkasse. Det är billigt och maten högklassig. Och till min förvåning ser jag till och med mörk choklad i den lilla lyxiga belgiska chokladbutiken. Logiken är svår att finna. Inflationens som nu beräknas till 25000 procent för året, ger de mest konstiga konsekvenser.  

De rika, de som får sin lön i utländsk valuta, har definitivt tjänat på den ekonomiska krisen. De fattiga å andra sidan har blivit allt fattigare. De som hade några pengar sparade har sett de förlora hela sitt värde.  Zimbabwe, det enda av Afrikas länder som en gång kunnat mäta sig med Sydafrika, vars framtid såg lysande ut, Afrikas kornbod, står nu lamslaget utan tillräckligt med mat att föda sin befolkning. World Food Program jobbar med att få ut matsändningar till de behövande.  De flesta jag möter tror dock att om bara ekonomin kommer på fötter finns en god bas för att få landet på frammarch igen. Utbildningsnivån är hög, infrastrukturen god, och en relativt väl uppbyggda institutioner finns. Men dagens situation får förstås inte fortsätta alltför länge.

Det är oerhört tufft att leva i landet, även för de med god utbildning och pengar. All så kallad markservice blir lidande när planerade ekonomiska kalkyler fallerar. Att planera är en omöjlighet. Ingen människa – en ö. Lönerna för lärare, sjukvårdspersonal och andra statligt anställda har inte justerats med inflationen, vilket gör den nära omöjlig att leva på.

 Zimbabwe – the land of cues. Köer till bröd, köer till matolja, köer till att få pass, köer till bensin, ja köer till det mesta. 4-5 miljoner har lämnat landet, en tredjedel av befolkningen, säger min kollega. Storbritannien, Sydafrika, Kanada och Australien. De flesta unga och välutbildade och förstås friska. I byarna lämnas kvinnor och barn. 

Det lär aldrig varit värre, säger många. Så länge Mugabe sitter kvar som president kommer inte mycket att hända. Och mycket till goda utsikter finns inte. Nästan lika många år som jag funnits här på jorden han har suttit vid makten. Men trots sin ålder är han frisk som en nötkärna, hänger i sitt palats och dricker en väldans massa grönt te, sägs det. Dessutom är han oerhört smart retoriskt när han spelar på antikoloniala strängar. Det gör det oerhört komplext för grannländerna att gripa in.  

Under mitt myggnät fäller jag en tår.