Al Gore och FNs klimatpanel har fått nobels fredspris just som jag ytterligare ökat på mitt klimatfotavtryck med en resa till Sverige. Gott. Alltså nobelpriset, menar jag. På tiden. I tiden. Och synnerligen inte en dag för sent. Tänk att människan har så svårt att agera i förebyggande syfte.

Konsekvensera för de som Kooperation utan gränser och Vi-skogen jobbar med är redan alltför tydliga och i många fall ödesdigra. Under dessa tre månader i östra Afrika har jag frågat alla om klimatet. SAMTLIGA har vittnat om vädrets konstiga uppförande. Hur de mitt under den normala torksäsongen upplevt kraftiga regn som spolat bort deras bördiga jord, hur de inte vetat när de borde plantera eller för den delen skörda sin mat. Torkor och översvämningar är alltmer vanligt förekommande fenomen.

Och i stort sätt ingen, inte ens de på lokala ministeriet (typ som våra kommuner) hade hört talas om något såsom globala klimatförändringar, och än färre om vilka åtgärder som skulle behövas för att underlätta dess negativa påverkan på folks liv.

Ur ett miljöperspektiv handlar det bland annat om att bygga upp ekosystem med motståndskraft, en natur som är bra på att palla plötsligt extrema väderlekar, som inte är sårbart. Ett stort fält där man odlar bara majs klarar sig inte lika bra som ett fält där man blandat majsen med avokadoträd, mangoträd och ärtväxter vid en storm t.ex. Med mångfald av grödor garanterar man också att det finns något att äta även om majsskörden slår fel. Att odla hållbart och bevara biologisk mångfald är med andra ord nyckelfaktorer. Att spara essentiella ekosystem såsom våtmarker en annan. Listan kan göras lång, och naturligtvis är det en mängd andra saker som också behövs som t.ex mer diversifierad inkomstbas på såväl hushålls- som nationell nivå, bättre beredskap på regeringsnivå och tidiga varningssystem.

Men tyvärr är det än så länge alltför få som talar om vårt ansvar att underlätta en anpassning till klimatförändringar i världens fattiga länder – där människor kommer att drabbas hårdast. Och än färre som talar om vikten av naturens minskade sårbarhet. Att minska utsläppen är förstås viktigt, till exempel via miljöteknisk överföring, men vi kan inte stanna där. Folk på landsbydgen, de flest fattiga med andra ord, behöver stöd och resurser för att bygga motståndskraftiga ekosystem. Kanske nu Al Gore och IPCC nu kan ändra på den saken?

En efterlängtad Saltå Kvarns med bregott väntar på mig i köket, något man inte får tag på i Nairobi!