Denna fascinerande europeiska kvinna, låt oss kalla henne Sanne, har bott i Kenya omkring 20 år och är numera en välkänd figur bland invånarna i Nairobis slum. För ett tag sedan var hon i Kibera, det enorma slumområdet jag skrivit om tidigare, för att ha ett möte med en grupp män. Det blir ett möte som inte någon av dem kunnat föreställa sig. Om den höga HIV/Aids frekvensen (80%!) i Kibera, har nämligen Sanne en alldeles egen hypotes.

- Ni har aldrig ordentlig sex! Utropar hon. Och ni tillfredsställer inte era kvinnor!

Saken är nämligen den att viruset måste ha ett öppet sår för att kunna ta sig in. När kvinnan inte hinner förbereda sig är hon torr och får då lätt sår vid samlag där viruset kan ta sig in. Detta berättar hon pedagogiskt för männen.

- Och ni män får sällan eller aldrig redig utlösning, eller hur? Säger hon och gör en paus för att läsa deras reaktion. De sitter som förstummade och stirrar på henne.

- Ja, och därför måste ni ha sex oftare och ja, så sprids det! Har jag inte rätt?

Den här gången ser männen lite mer besvärade ut och nära till upprörda. Hon tar därför snabbt ton igen.

- Och varför är det så här? Jo, för att ni inte har någonstans att ta vägen när ni har sex. Ni tvingas få till det i något hörn medan barnen snusar på andra sidan väggen, eller i något skrymsle där någon när som helst kan komma förbi. Det saknas kryp-in eller små rum dit ni kan gå undan och i lugn och ro kan rå om varandra. Är det inte så?

De flesta som uttryckt något sådant i slummen skulle i detta läge lagt benen på ryggen och sprungit för sitt liv, men inte denna välkända mwuzungu, viting. Som viting kan man nämligen säga lite vad man vill och det är liksom alltid ursäktat bara för att man är vit. Vi är ju ändå så konstiga, verkar det som om de resonerar.  För att undvika alltför hetsiga reaktioner går hon kvickt vidare på till poängen med sin provokation.

- Därför vill jag fråga er om ni inte vill bygga dessa små utrymmen. Dit kan ni som vuxna dra er undan för att ostört, inte bara ha sex utan också för att ha privata samtal. Ingen behöver veta vad ni gör där.

Tre veckor senare återvänder hon. Ordet har spritts och samtliga organiserade grupper i slummens Kibera har gått samman för att bilda en organisation för att bygga dessa små privata tillhåll. 

Ibland behöver man uppenbarligen provocera för att motivera. Det är hennes melodi och det verkar fungera.