Buffén är som vanligt ingen höjdare för den som inte vill äta kött, men denna gång serveras åtminstone ett salladsbord och avokadon mättar gott. Sitter och diskuterar med mina kollegor från Rwanda. Och plötsligt får avokadon en obehaglig besk smak.  

Berättelserna jag får höra tycks inte ge detta redan så olycksdrabbade land några direkt goda utsikter. Jag har varit där vid flera tillfällen och slagits av dess avvikelse från resten av Östafrika. Det är oerhört rent och uppstädat, och vägarna känns som sammet när jag passerar gränsen från Uganda. Den f.d. miljöministern, en kvinna, blev rätt uppmärksammad då hon drev på hårt och bland annat förbjöd plastpåsar (Rwanda hade tills nyligen flest andel kvinnor i parlamentet, fler än Sverige!)  

Vid lunchbordet ges denna rena och planerade landsbild en ny innebörd. Presidenten styr som en diktator, han styr med våld, berättar de. Staten kontrollerar allt i detalj. När Vi-skogen vill ha sina regelbundna möten med bondegrupper måste de först be om tillstånd från de lokala myndigheterna. 
-    På varje möte kan man räkna med att någon politiker sitter gömd för att följa samtalen, i väntan på att någon ska säga något obekvämt, säger min rwandiska arbetskompis.   

Ett levande civilt samhälle eller människor som står upp för sina rättigheter är det långt ifrån talan om i Rwanda. I ett samhälle som så pass nyligen gått igenom så mycket hemskheter kanske det inte är så konstigt. Jag skulle då inte vågat, tänker jag (och kan inte låta bli att änga en tänka åt mina kollegor i Zimbabwe, dit jag för övrigt snart skafara). 

Nyligen blev en FN-rapportör utkastad ur landet. En kritisk rapport var orsaken. Den redovisade hur fattigdomen inte minskat över huvud taget, utan istället på hur tillgångar hamnat hos några få urrika i huvudstaden. Det stämmer väl med mina upplevelser. Ingenstans i regionen har jag mött så fattiga på landet, och samtidigt sett sådana fantastiska slottsliknande villor i huvudstaden.  

Men hur länge kommer detta att hålla? Hur lång tid kommer det att ta innan nästa utbrott sker?

- Det sägs mycket i radion på kinyarwanda som vi inte förstår, och det är inget man pratar med sina rwandiska vänner om, det är för känsligt, berättar en svensk. I det tidigare folkmordet spelade radion en avgörande roll för att uppvigla människor.  

Rwandas ett av världens mest tätbefolkade länder och där nästan alla försöker leva på vad jorden ger. Inte ens idag är räcker det och befolkningen växer enormt. Minns såväl den rara tandlöse mannen som hade en acre – en fotbollsplan – och sju barn… Barnens framtida försöjrning kommer med största sannolikhet inte att kunna bli densamma som deras fars yrke. Jorden eroderas dessutom i högt tempo. På de branta sluttningarna spolas det näringsrika toppskiktet av jord iväg i de allt ihärdigare regnen. Alternativa inkomstkällor är mycket begränsade. Industrier är knappt att tala om. Var ska alla ta vägen? Jag ryser vid tanken, och avokadon beska växer i munnen.