Jag har en vecka för att jobba i Nairobi på vårt kontor. Måste erkänna att det skönt att kunna ha tillgång till bekvämligheterna man är van vid sedan hemma. Lika bekväm känner jag mig dock inte när jag börjar tänka mer på vad som finns i denna underliga stad. 

Här finns ett av världens största slumområden, Kibera. Där bor en miljon människor. Tittar man på google earth karta över Nairobi ser man tydligt området på ena sidan järnvägen. På andra sidan järnvägen ligger ett lika stort område som lyser grönt. Det är Nairobis golfbana.

I Kibera betalar folk dyrt för att få tillgång till vatten. Men på golfbanan är det ingen bristvara. Inte heller på toaletter. I Kibera är det inte tal om några toaletter. Medan golfspelarna skriker ”FORE” och duckar för bollen, får en miljon människor ducka för de så kallade flying toilets. I avsaknad av toaletter, gör folk sina behov i plastpåsar och kastar de ja, på hustak, på marken, i diken.  

Jag måste erkänna att för var gång jag besöker Nairobi blir jag mer och mer avtrubbad. Det ska dock mycket till för att sluta uppröras och förundras. Besökte en vän till en vän i söndags för en brunch (breakfast-lunch). Ett ungt nygravid amerikansk par som jobbar på FN bjöd hem till sin villa. Jag räknande det till åtta sovrum, tre våningar, två vardagsrum, två bilar och en enorm tomt med sin regelrätta mur och vakt vid grinden. Säkerhet brukar vara det främsta argumentet för folks val av dessa enorma bostäder. Säkerhet i all ära, men någon måtta får det väl vara, eller?