Stopp: Kenya 

För 111:e gången skumpar jag fram i bil på väg till ytterligare en grupp bönder. Mellan skumparna lyckas jag läsa en artikel i dagens tidning om hur Kenya misslyckats att rösta igenom 50 platser (av 220) i parlamentet till kvinnor. När omröstningen skulle börja lämnade så pass många parlamentariker rummet att röstantalet inte blev giltigt… Alltså ingen lycka jämställdheten denna gång. Jag lyfter frågan med mina bussgrannar, ett team konsulter, och en mycket hektisk högljudd rätt så underhållande diskussion drar igång. Till och med en av de mest tystlåtna männen som jag knappt hört yttra ett ord förut blir hett engagerad. 

En annan välutbildad 32-årig man startar diskussionen med att säga att Kenya är jämställt. Män och kvinnor har samma möjligheter, menar han. Ok, kanske inte masajerna, går han till sist med på. Men det stora problemet är att kvinnor inte ställer upp för varandra. Kvinnor röstar hellre på män än på andra kvinnor. Och så hans sista kommentar, håll i er: ”Och kvinnor lagar mat i hemmet för att de väljer det, det är ingen som tvingar dem.” De andra männen håller med. 

Jag blir så upprörd att jag inte får ur mig ett ord. Detta är en man som jag haft flertalet givande jobbsamtal och diskussioner med, och som nu visar en, ja vad ska jag kalla det, något ignorant sida av sig själv. Under vårt arbete har jag ofta fått höra något i stil med: ”Ja, just ja, gender det kanske vi ska ha med också. Kvinnor var det ja. Och så skrattar han och hans kollegor lite och kallar mig genderaktivist.  

Som tur är, är jag inte i deras ögon den enda ”genderaktivisten”. En ung tjej som är med teamet är riktigt tuff och står emot männen, som till slut får ge med sig en aning. Vi når vår destination, Kitale, jag en erfarenhet rikare och ytterligare stärkt i min åsikt om vikten av att män inte kan exkluderas från utbildningar om gender.