Slutet – början på något nytt

Så var det slut på detta års omkringresande i miljöns tecken. Nio månader i nio länder i två världsdelar. Svårt att sammanfatta. Svårt att veta man säga efter så mycket intryck och upplevelser.

Människan tycks visa prov på samma typ av misslyckanden eller utmaningar världen över. Att tänka långsiktigt. Att tänka i förebyggande termer. Att se problemen och åtgärda dem innan det gått för långt. Jag vill dock inte vara pessimistisk. Med all uppståndelse som givits klimatfrågan hoppas jag, liksom IPCC ordförande, på att mer resurser kommer riktas till effektiv fattigdomsbekämpning eller borde jag kanske snarare säga välståndsbyggnade. För det är välståndsbyggande som behövs. Det tycks mig som om allt fler behöver lära sig att samarbeta och gemensamt inse sina styrkor och utnyttja de resurser som de har.

Att bygga upp beroende av hjälp utifrån är helt förödande, det har jag sett alltför mycket av. Det skapar dåligt självförtroende och passivitet. På så vis är rättighetstänkandet inom utvecklingsbranchen helt riktigt. Men för den skull får inte stöd till basen – jordbruket – glömmas bort. Det är svårt att kräva sina rättigheter när pengarna inte räcker till eller magen skriker av hunger, eller ens dör i en simpel diarré innan fem år fyllda.

Så här i dagarna kring jul vill jag ägna tankar till alla de kämpande hjältar som jag träffat på detta år. De som trots egna svårigheter ägnar sin tid och energi åt att stödja och finnas för andra, de som kämpar för att förbättra sina liv, de som ger andra hopp.

En klump i bröstet

Alla väntar på regnen. De borde satt igång för flera veckor sedan. Allt är förberett för att så. Men regnet dröjer. Och det är hett som i en bastu. Aldrig har min kropp svettats så. Jag har råd att köpa vatten.  

När jag pratar med gummorna och gubbarna, kvinnorna och männen, tjejerna och killarna, pojkarna och flickorna om det konstiga vädret vill jag gråta. Jag skäms å hela den rika världens vägnar. Jag vill svära högt och skrika. Jag vill säga förlåt.  De berättar för mig om att det blivit så mycket varmare, regnen som inte kommer som de brukar, om hur deras hustak blåser sönder av de starkare vindarna om hur de måste gå allt längre efter vatten.  

Här kommer jag, vit, ung kvinna som flugit hit och när jag vill bara kan flyga härifrån igen. Jag som är en del av uppkomsten till vad de nu får leva med. Hur berättar man om att detta inte är en tillfällighet?  Med en klump i bröstet berättar för dem att detta inte är något som händer bara i Malawi. Med egna ögon har jag sett effekterna på landsbygden i såväl Paraguay, Kenya, Zimbabwe som Sverige. Det gör ont i mig att förmedla budskapet att detta troligen är en trend som kommer att fortsätta, att vädrets opålitlighet inte kommer att upphöra, utan snarare bli än värre. Att än större utmaningar väntar oss framöver…  

Jag säger förlåt. Det är vårt fel. Känner mig skamsen. Jag saknar adjektiv för att beskriva känslan det föder i mig – priset de får betala för att vi kunnat leva i överflöd.  

Jag ser mig omkring. De har SÅ lite. Hälften kan inte läsa eller skriva, de har aldrig gått i skolan. Mer än var tionde lever med hiv eller aids. Många har därför fler barn än sina egna att mätta. Vad kan de göra? Hur kan de skydda sig? Marginalerna är så så små.  Men vi pratar om hur de ändrat sina överlevnadsstrategier med det nya vädret, och vad de skulle kunna göra för att vara mindre sårbara i framtiden. Och de uppfinnelserika.  

Vi pratar om vikten av att plantera träd. Träd som kan ge skugga, ved, mer fukt och näring i marken, frukt, minska jorderosionen och därtill tillägger jag att de också bidrar till minskade klimatförändringar. Jag tackar dem för arbetet de gör för allas skull. I deras plantskolor står tusentals trädplantor redo att sättas ut. Om regnen kommer… 

Jag ser på den stora skaran med barn. De är dubbelt så många som de vuxna. De klappar händerna och sjunger med stora leenden när vi tar avsked. Det är jag som borde dansa och sjunga för er, tänker jag. Tanken på hur deras framtid kommer att ser ut är för tung för att tänkas. Jag hoppar upp bakpå motorcykeln, vinkar och skumpar iväg. Någon kilometer därifrån känner jag regndroppar mot min arm. Ah, jag drar en lättnadens suck. Alltid något.

Vad har din fredagsöl med Malawi att göra?

Sista stoppet: Malawi

Ett ”worst case scenario”, några av de absolut mest utsatta människor jag träffat, sa den norska professorn om de områden han besökt under sin studie om hur Malawis bäst bör anpassa sig till de pågående klimatförändringarna. Programmet som Kooperation Utan Gränser driver här tillsammans med lokala bondeorganisationer och de kooperativa bankernas nationella organ var ett av föremålen för diskussionen.  Vi samlades en tapper skara såväl utlänningar som malawier, de flesta dock som vanligt äldre män. Det klagades på att det inom klimatdiskussionen ofta är för abstrakt, men detta till trots var det inte många praktiska exempel eller vägar framåt som nämndes. Det handlar i stort om att anpassa sig till större osäkerheter. Vi vet inte om det kommer att bli torrare eller våtare, det enda vi vet är att det kommer att vara mycket svårare att veta….  

80 procent av landets folk är bönder och vana att handla under osäkra förhållanden, men tvingas nu till att fatta beslut under än större osäkerheter. Och de är de absolut mest sårbara. Det handlar om att bygga upp såväl det sociala, miljömässiga, ekonomiska som institutionella kapitalet. Blev ni något klokare av det?

Ett exempel kanske underlättar. Låt oss använda ciggen som du tar med fredagsölen som utgångspunkt!  De läckra tobaksreklamerna med snygga rökande flickor (och till och med doktorer!) påverkade även den malawiska bonden. Inte för att han började röka, nej. Men tobaksproduktionen bredde ut sig som myror över spilld saft. Det är och var en säker inkomst. Men ved har använts att torka tobaken. Resultat: avskogning. Och för att få fin tobak har behövts rejäla doser såväl konstgödsel som bekämpningsmedel. Resultat: minskat och försämrat naturkapital. När odlingsmarken är begränsad ger det också mindre yta för odling av mat. Resultat: hunger och undernäring.  

Och nu undrar ni kanske hur detta hänger ihop med klimatförändringarna?  Jo, något av det viktigaste för ett land som Malawi med så starkt jordbruksberoende är att ha en näringsrik jord och ett landskap som kan ge mat även under mer oväntade och extrema väder. Med de fortsatta klimatförändringarna behövs framför en mängd olika grödor, grönsaker, frukt och träd för att ge naturen en större motståndskraft. En ensidig tobaksodling är knappast på den rätta vägen. Folk behöver också andra sätt att tjäna pengar på som inte är beroende av jordbruket. Idag spelar pengar som skickas från släktingar som jobbar utomlands en stor roll. Att organisera sig i grupper med gemensamma intressen ökar tillit och därmed minskar sårbarheten för den enskilda. Tobak odlas oftast individuellt. Så en fortsatt fokusering på tobak ser inte ut att vara den smartaste vägen i dagens tider.   

Imorrn ger jag mig ut i fält och kommer att vara utan den mesta form av civilisation i en månad. Jag försöker förbereda mig på att möta detta ”worst case scenario”, men hur förbereder man sig för det? Genom att packa ned en påse nötter, mp3-spelare och en deckare kanske? För inte tänker jag tända en tagg i varje fall.

Gissa den tredje: HIV/Aids, ekologisk odling och ….?

En, två, tre, FYRA. En, två, tre, FYRA. Var fjärde person i Zimbabwe lever med hiv. Och trots den höga hiv-prevalensen saknas mycket kunskap som kan vara avgörande för en människas överlevnad. Visste du till exempel att någon som lever med hiv kan bli sjuk av att äta besprutade grönsaker? Det är sant. Näringsrik och giftfri mat behövs för att boosta immunförsvaret. Bland annat därför har Kooperation utan gränser i samarbete med Zimbabwisk NGO som arbetar med hiv, MASO ett nytt projekt i Zimbabwe. Vi stödjer människor som vårdar insjukna, eller tar hand om barn till föräldrar som dött i sjukdomen att odla hållbart och med grödor och tekniker som kräver mindre arbete.

En liten inblick i projektet ur min dagbok:

Dag 1.- Jag har arbetat som långtradarchaufför tills jag blev sjuk. För 8 mån fick jag hoppa av mitt jobb, berättar mannen som i mina ögon ser frisk ut. Arbetet blev för tungt. Han lagar nu skor hemma i sitt hus, medan hans fru, också hon hiv-positiv syr kläder. Hon är som 80 procent av Zimbabwes befolkning arbetslös. Han berättar att odlingslotten till stor del deras räddning. Och mannen har nu tagit på sig att lära ut de effektiva metoderna att få skörd med mindre arbete. Om de har tur blir det mat två ggr om dagen, och förhoppningsvis likaså för de andra som får lära sig de nya odlingsmetoderna.

Dag 2. Tecknen är tydliga. Flera har ihållande hosta och får lämna rummet. De är väldigt smala och flera har utslag i ansiktet. Vi äter en gemensam lunch under himlen. Majsgröt, lite gröna blad och en liten liten bit nötkött. På väg bort till försöksodlingen kommer en av kvinnorna upp bakom mig. Hon klappar mig på axeln, ler och skrattar lite blygt. Med sin svaga engelska berättar hon att hon har Sjukdomen. Att hon är positiv. Sedan tre månader äter hon bromsmediciner.Councilern över distriktet är med oss. Han berättar om den närmaste akuta bristen på mat i området. Jag ser mig omkring och förstår vad han menar. Hur kan människor över huvustaget överleva här? Det är alldeles torrt, nästan som en öken. Några koskällor ljuder en bit bort, men bortsett från det ser jag inget som kan liknar mat.Han berättar att World Food Programme är på väg för att distribuera mat. Jag får magont. Hur ska det då gå för kvinnan med bromsmedicinerna och troligen tusentals andra i samma situation? Det är nämligen oerhört viktigt, dels att äta ordentligt tillsammans med bromsmedicinerna, dels att ta medicinen precis samma tid varje dag. Och att tvingas sluta med medicinen är mycket farligt. Då lever man några veckor med mycket lågt immunförsvar och har stor risk att dö av minsta förkylning…

Börjar nu förstå att Zimbabwe har den världens lägsta medellivslängd bland kvinnor – 34 år. Själv skulle jag ha 5 år kvar att leva! 

När faller droppen som får bägaren att rinna över?

Hur illa ska det få bli i ett land innan folk revolterar? Den frågan ställer sig många i Zimbabwe idag. Jag har nu hört minst fem förklaringsmodeller.

Hela grädden av det civila samhället har lämnat landet!, säger den kenyanska kvinnan med 10 års erfarenhet från arbete med civilsamhället i Zimbabwe. Att rikta kritik mot regeringen var inte sällan förenat med livsfara. Och kontrollen var otäckt bra. Det är den förresten fortfarande. Till och med vi på Kooperation utan gränser tvingas begära tillstånd för att samla fler än tre människor till ett möte. Många av de mest drivande inom folkrörelserna, liksom de flertalet hade oerhört svårt att överleva på sin lön. Och de kunde se vartåt det barkade, de var välutbildade och tog första bästa chansen att lämna landet. Många blev anställda av institutioner som EU och FN utanför landet.

Rädslan är nästa förklaring, den absolut vanligaste förklaring jag fått. Det politiska våldet sägs vara värre än någonsin just nu i Zimbabwe.

En manlig kollega säger att landets höga utbildningsnivå också är en anledning. Va? Undrar jag, hur då? Jo, berättar han, det gör att folk tror på lösningar genom muntliga förhandlingar i civiliserad stil. Därtill, menar han, är den största gruppen invånare – Shona – ett fredligt folk utan en kultur av våld. Den största minoritetsstammen Ndebele är dock ett folk med en krigisk historia. Men de fick nog vid massakern i början av 1980-talet då minst 20 000 brutalt slaktades i sina byar av Mugabes regim.

De senaste försöken till större demonstrationer har alla slagits ned brutalt med 100-tals i fängelse som resultat. Även om många släppts så är misshandel och hot snarare regel än undantag.

Hur det skall gå för detta land? Hur många skall behöva sätta sitt liv till i svält, fattigdom, politiskt motstånd, vattenbrist etc. innan vi ser en vändning? Det pågår en förhandling mellan de två största partierna, men än så länge har inga resultat formellt presenterats. Hoppet sägs stå till de andra afrikanska ländernas påtryckningar. Det är dock inte helt okomplicerat. För grannländerna har Mugabe varit en hjälte, en hjälte som tog tillbaka landet från de vita och genomförde landreformer.

Snart är det möte i Portugal mellan EU och Afrika, det första på många år. Sist man försökte var det just Mugabes vidriga politik som gjorde att möte ställdes in. Om han bojkottas från inbjudningen vägrar resten av Afrikas regeringschefer att åka, och rent politiskt är det mycket svårt för EU att bjuda in honom. Nu har man trots detta beslutat att bjuda in honom till Portugal. Det blir spännande att se vad han kommer att ställa till med denna gång. Troligen lär han legitimera sin politik genom att hänvisa till förhandlingarna som pågår, och komma på något smart antikolonialistiskt att säga som försätter EU:s representanter i en rävsax.

Vissa indikationer på förändringar finns, men mycket av det når inte ut till vare sig internationell eller inhemsk media. Till exempel var det faktiskt (!) ett kuppförsök av en general i juli. Snart därefter blev han dock överkörd i sin bil av ett tåg, ett tåg som går en gång i veckan… En i den sittande regeringen lanserade ett nytt parti härom veckan. Och det intressanta här är att han stöds av vice presidentens man, den f.d. säkerhetsministern, en man som sägs sitta på militär makt. Så, ja, det återstår att se hur det ska gå för Afrikas tidigare så lovade land. Något behöver hända, och det snart, annars kommer inom kort en hel generation vara ovetandes av vad politisk och ekonomisk stabilitet innebär.

Var finns logiken?

Stopp: Zimbabwe 

Under myggnätet med det numera välbekanta ljudet av syrsor utanför fönstret. Malariamedicinen igen. Och så en bit mörk choklad jag packade ned, för här har jag, till skillnad från Nairobi, förberett mig på noll tillgång på godsaker. Och rätt så rätt visade det sig att jag hade. Hyllorna i Harares affärer är otäckt tomma. Det som de råkar ha inne för försäljning sprider de ut över så stort utrymme som möjligt för att det ska se bättre ut. Idag var det pulversoppa, jordnötssmör och – kan ni tro – kondomer!  

Gatorna är glesa på trafik. Det är dyrt och svårt att få tag i bensin. Människor känns aningen nedstämda. Kvinnorna i bostadskooperativet får kämpa för att få ihop till ETT mål om dagen – majsgröt. Men på restaurangerna inne i Harare tycks det finnas gott om mat. Jag betalar med en stor bunt sedlar ur min plastkasse. Det är billigt och maten högklassig. Och till min förvåning ser jag till och med mörk choklad i den lilla lyxiga belgiska chokladbutiken. Logiken är svår att finna. Inflationens som nu beräknas till 25000 procent för året, ger de mest konstiga konsekvenser.  

De rika, de som får sin lön i utländsk valuta, har definitivt tjänat på den ekonomiska krisen. De fattiga å andra sidan har blivit allt fattigare. De som hade några pengar sparade har sett de förlora hela sitt värde.  Zimbabwe, det enda av Afrikas länder som en gång kunnat mäta sig med Sydafrika, vars framtid såg lysande ut, Afrikas kornbod, står nu lamslaget utan tillräckligt med mat att föda sin befolkning. World Food Program jobbar med att få ut matsändningar till de behövande.  De flesta jag möter tror dock att om bara ekonomin kommer på fötter finns en god bas för att få landet på frammarch igen. Utbildningsnivån är hög, infrastrukturen god, och en relativt väl uppbyggda institutioner finns. Men dagens situation får förstås inte fortsätta alltför länge.

Det är oerhört tufft att leva i landet, även för de med god utbildning och pengar. All så kallad markservice blir lidande när planerade ekonomiska kalkyler fallerar. Att planera är en omöjlighet. Ingen människa – en ö. Lönerna för lärare, sjukvårdspersonal och andra statligt anställda har inte justerats med inflationen, vilket gör den nära omöjlig att leva på.

 Zimbabwe – the land of cues. Köer till bröd, köer till matolja, köer till att få pass, köer till bensin, ja köer till det mesta. 4-5 miljoner har lämnat landet, en tredjedel av befolkningen, säger min kollega. Storbritannien, Sydafrika, Kanada och Australien. De flesta unga och välutbildade och förstås friska. I byarna lämnas kvinnor och barn. 

Det lär aldrig varit värre, säger många. Så länge Mugabe sitter kvar som president kommer inte mycket att hända. Och mycket till goda utsikter finns inte. Nästan lika många år som jag funnits här på jorden han har suttit vid makten. Men trots sin ålder är han frisk som en nötkärna, hänger i sitt palats och dricker en väldans massa grönt te, sägs det. Dessutom är han oerhört smart retoriskt när han spelar på antikoloniala strängar. Det gör det oerhört komplext för grannländerna att gripa in.  

Under mitt myggnät fäller jag en tår.

Bre´gott med Nobel

Al Gore och FNs klimatpanel har fått nobels fredspris just som jag ytterligare ökat på mitt klimatfotavtryck med en resa till Sverige. Gott. Alltså nobelpriset, menar jag. På tiden. I tiden. Och synnerligen inte en dag för sent. Tänk att människan har så svårt att agera i förebyggande syfte.

Konsekvensera för de som Kooperation utan gränser och Vi-skogen jobbar med är redan alltför tydliga och i många fall ödesdigra. Under dessa tre månader i östra Afrika har jag frågat alla om klimatet. SAMTLIGA har vittnat om vädrets konstiga uppförande. Hur de mitt under den normala torksäsongen upplevt kraftiga regn som spolat bort deras bördiga jord, hur de inte vetat när de borde plantera eller för den delen skörda sin mat. Torkor och översvämningar är alltmer vanligt förekommande fenomen.

Och i stort sätt ingen, inte ens de på lokala ministeriet (typ som våra kommuner) hade hört talas om något såsom globala klimatförändringar, och än färre om vilka åtgärder som skulle behövas för att underlätta dess negativa påverkan på folks liv.

Ur ett miljöperspektiv handlar det bland annat om att bygga upp ekosystem med motståndskraft, en natur som är bra på att palla plötsligt extrema väderlekar, som inte är sårbart. Ett stort fält där man odlar bara majs klarar sig inte lika bra som ett fält där man blandat majsen med avokadoträd, mangoträd och ärtväxter vid en storm t.ex. Med mångfald av grödor garanterar man också att det finns något att äta även om majsskörden slår fel. Att odla hållbart och bevara biologisk mångfald är med andra ord nyckelfaktorer. Att spara essentiella ekosystem såsom våtmarker en annan. Listan kan göras lång, och naturligtvis är det en mängd andra saker som också behövs som t.ex mer diversifierad inkomstbas på såväl hushålls- som nationell nivå, bättre beredskap på regeringsnivå och tidiga varningssystem.

Men tyvärr är det än så länge alltför få som talar om vårt ansvar att underlätta en anpassning till klimatförändringar i världens fattiga länder – där människor kommer att drabbas hårdast. Och än färre som talar om vikten av naturens minskade sårbarhet. Att minska utsläppen är förstås viktigt, till exempel via miljöteknisk överföring, men vi kan inte stanna där. Folk på landsbydgen, de flest fattiga med andra ord, behöver stöd och resurser för att bygga motståndskraftiga ekosystem. Kanske nu Al Gore och IPCC nu kan ändra på den saken?

En efterlängtad Saltå Kvarns med bregott väntar på mig i köket, något man inte får tag på i Nairobi!

Som vit kan Du säga lite vad Du vill

Denna fascinerande europeiska kvinna, låt oss kalla henne Sanne, har bott i Kenya omkring 20 år och är numera en välkänd figur bland invånarna i Nairobis slum. För ett tag sedan var hon i Kibera, det enorma slumområdet jag skrivit om tidigare, för att ha ett möte med en grupp män. Det blir ett möte som inte någon av dem kunnat föreställa sig. Om den höga HIV/Aids frekvensen (80%!) i Kibera, har nämligen Sanne en alldeles egen hypotes.

- Ni har aldrig ordentlig sex! Utropar hon. Och ni tillfredsställer inte era kvinnor!

Saken är nämligen den att viruset måste ha ett öppet sår för att kunna ta sig in. När kvinnan inte hinner förbereda sig är hon torr och får då lätt sår vid samlag där viruset kan ta sig in. Detta berättar hon pedagogiskt för männen.

- Och ni män får sällan eller aldrig redig utlösning, eller hur? Säger hon och gör en paus för att läsa deras reaktion. De sitter som förstummade och stirrar på henne.

- Ja, och därför måste ni ha sex oftare och ja, så sprids det! Har jag inte rätt?

Den här gången ser männen lite mer besvärade ut och nära till upprörda. Hon tar därför snabbt ton igen.

- Och varför är det så här? Jo, för att ni inte har någonstans att ta vägen när ni har sex. Ni tvingas få till det i något hörn medan barnen snusar på andra sidan väggen, eller i något skrymsle där någon när som helst kan komma förbi. Det saknas kryp-in eller små rum dit ni kan gå undan och i lugn och ro kan rå om varandra. Är det inte så?

De flesta som uttryckt något sådant i slummen skulle i detta läge lagt benen på ryggen och sprungit för sitt liv, men inte denna välkända mwuzungu, viting. Som viting kan man nämligen säga lite vad man vill och det är liksom alltid ursäktat bara för att man är vit. Vi är ju ändå så konstiga, verkar det som om de resonerar.  För att undvika alltför hetsiga reaktioner går hon kvickt vidare på till poängen med sin provokation.

- Därför vill jag fråga er om ni inte vill bygga dessa små utrymmen. Dit kan ni som vuxna dra er undan för att ostört, inte bara ha sex utan också för att ha privata samtal. Ingen behöver veta vad ni gör där.

Tre veckor senare återvänder hon. Ordet har spritts och samtliga organiserade grupper i slummens Kibera har gått samman för att bilda en organisation för att bygga dessa små privata tillhåll. 

Ibland behöver man uppenbarligen provocera för att motivera. Det är hennes melodi och det verkar fungera.  

Hur står det till Rwanda?

Buffén är som vanligt ingen höjdare för den som inte vill äta kött, men denna gång serveras åtminstone ett salladsbord och avokadon mättar gott. Sitter och diskuterar med mina kollegor från Rwanda. Och plötsligt får avokadon en obehaglig besk smak.  

Berättelserna jag får höra tycks inte ge detta redan så olycksdrabbade land några direkt goda utsikter. Jag har varit där vid flera tillfällen och slagits av dess avvikelse från resten av Östafrika. Det är oerhört rent och uppstädat, och vägarna känns som sammet när jag passerar gränsen från Uganda. Den f.d. miljöministern, en kvinna, blev rätt uppmärksammad då hon drev på hårt och bland annat förbjöd plastpåsar (Rwanda hade tills nyligen flest andel kvinnor i parlamentet, fler än Sverige!)  

Vid lunchbordet ges denna rena och planerade landsbild en ny innebörd. Presidenten styr som en diktator, han styr med våld, berättar de. Staten kontrollerar allt i detalj. När Vi-skogen vill ha sina regelbundna möten med bondegrupper måste de först be om tillstånd från de lokala myndigheterna. 
-    På varje möte kan man räkna med att någon politiker sitter gömd för att följa samtalen, i väntan på att någon ska säga något obekvämt, säger min rwandiska arbetskompis.   

Ett levande civilt samhälle eller människor som står upp för sina rättigheter är det långt ifrån talan om i Rwanda. I ett samhälle som så pass nyligen gått igenom så mycket hemskheter kanske det inte är så konstigt. Jag skulle då inte vågat, tänker jag (och kan inte låta bli att änga en tänka åt mina kollegor i Zimbabwe, dit jag för övrigt snart skafara). 

Nyligen blev en FN-rapportör utkastad ur landet. En kritisk rapport var orsaken. Den redovisade hur fattigdomen inte minskat över huvud taget, utan istället på hur tillgångar hamnat hos några få urrika i huvudstaden. Det stämmer väl med mina upplevelser. Ingenstans i regionen har jag mött så fattiga på landet, och samtidigt sett sådana fantastiska slottsliknande villor i huvudstaden.  

Men hur länge kommer detta att hålla? Hur lång tid kommer det att ta innan nästa utbrott sker?

- Det sägs mycket i radion på kinyarwanda som vi inte förstår, och det är inget man pratar med sina rwandiska vänner om, det är för känsligt, berättar en svensk. I det tidigare folkmordet spelade radion en avgörande roll för att uppvigla människor.  

Rwandas ett av världens mest tätbefolkade länder och där nästan alla försöker leva på vad jorden ger. Inte ens idag är räcker det och befolkningen växer enormt. Minns såväl den rara tandlöse mannen som hade en acre – en fotbollsplan – och sju barn… Barnens framtida försöjrning kommer med största sannolikhet inte att kunna bli densamma som deras fars yrke. Jorden eroderas dessutom i högt tempo. På de branta sluttningarna spolas det näringsrika toppskiktet av jord iväg i de allt ihärdigare regnen. Alternativa inkomstkällor är mycket begränsade. Industrier är knappt att tala om. Var ska alla ta vägen? Jag ryser vid tanken, och avokadon beska växer i munnen.